Jag kan inte bli en av dem.

Jag är arg, arg på att jag bor här. På att jag föddes här. Där jag bor är inte en enda jävel lycklig. Det är ett ställe med männsikor som en gång hade drömmar med stannade här och blev i princip halvt ihjäl alkoholiserade eller bara allmänt som maskiner. Sova-jobba-äta-sova-jobba-äta-sova-jobba-äta..dö. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur många förlorade drömmar det finns här. Bortglömda för allt som kom i vägen. Det som aldrig hanns med. Jag vill inte bli en av dem. Jag vill inte bli en del av de människornas gråa liv. Jag lever med en människa som hade alla de drömmar. De drömmar som blev bortglömda. Jag ser varje dag hur hon mår över att hon gjorde så. Hon lever bara för att hon måste. Jag vill inte bli en av dem. Jag vill, jag måste, jag kan inte stanna.
Jag vill höra hemma någonstans.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0