Hur kan världen vara så ond om Gud är så god?
Kan faktiskt inte klaga ett dugg på helgen som har varit riktigt bra, fin och mysig på alla sätt och vis. I fredags umgicks jag med min fina pojkvän, vi gjorde väll egentligen inte något speciellt med det vart trevligt ändå. I lördags steg jag i varje fall upp någorlunda tidigt och åkte en liten bit på vårt lilla konfaläger över natten. Jätte trevligt, med jätte trevliga människor och allt.
Vaknade upp i kyrkan bredvid de andra ca 07:20 alltså tjugo minuter innan det egentligen vart dags att stiga upp och bara låg där helt pigg och tittade på allt. Solen sken in genom de stora fönsterna, la sig längst väggarna och bänkraderna och det enda jag kände vart lycka just i den stunden. Ja, faktiskt.
Men i alla fall ska jag snart ta en dusch och sådant, imorgon blir det som vanligt med skola igen.
Den här berättelsen läser dem ibland på vår konfa. Och jag tycker den är lika fin varje gång.
En natt drömde jag att jag vandrade längs en strand tillsammans med Gud. Många scener från mitt liv blixtrade förbi på himlen, och till varje scen såg jag fotspår i sanden. Ibland fanns där två par, ibland bara ett. Detta plågade mig eftersom jag vid de svåra stunderna i livet, när jag plågades, sörjde eller var bedrövad, bara kunde se ett par fotspår. Då jag sade till Gud:
"Herre, du lovade mig att om jag följde dig så skulle du alltid gå vid min sida. Men jag har sett att det bara finns ett par fotspår i sanden vid mina svåraste stunder. Varför övergav du mig när jag behövde dig som mest?"
Gud svarade:
"De gånger då du bara ser ett par fotspår, mitt barn - då bar jag dig."
Vaknade upp i kyrkan bredvid de andra ca 07:20 alltså tjugo minuter innan det egentligen vart dags att stiga upp och bara låg där helt pigg och tittade på allt. Solen sken in genom de stora fönsterna, la sig längst väggarna och bänkraderna och det enda jag kände vart lycka just i den stunden. Ja, faktiskt.
Men i alla fall ska jag snart ta en dusch och sådant, imorgon blir det som vanligt med skola igen.
Den här berättelsen läser dem ibland på vår konfa. Och jag tycker den är lika fin varje gång.
En natt drömde jag att jag vandrade längs en strand tillsammans med Gud. Många scener från mitt liv blixtrade förbi på himlen, och till varje scen såg jag fotspår i sanden. Ibland fanns där två par, ibland bara ett. Detta plågade mig eftersom jag vid de svåra stunderna i livet, när jag plågades, sörjde eller var bedrövad, bara kunde se ett par fotspår. Då jag sade till Gud:
"Herre, du lovade mig att om jag följde dig så skulle du alltid gå vid min sida. Men jag har sett att det bara finns ett par fotspår i sanden vid mina svåraste stunder. Varför övergav du mig när jag behövde dig som mest?"
Gud svarade:
"De gånger då du bara ser ett par fotspår, mitt barn - då bar jag dig."
Kommentarer
Postat av: Thomas
Tänkvärd berättelse
Postat av: Thomas
"Lånar" den.
Trackback
